arnason

Älskade morfar... Som jag kommer sakna dig! För knappt en månad sen gick farfar bort. Och igår somnade morfar också in. Ingen bra höst det här!!!

Jag fick stanna kvar hemma en extra vecka innan det var dags att flyga mot varmare breddgrader så jag kunde vara med på farfars begravning. Och tre dagar efter jag kommit på plats är det dags för nästa tråkiga besked. Det tar verkligen på mina krafter det här. 

Tankarna och känslorna brottas mellan att åka hem och att stanna kvar. Få chansen att säga hejdå ordentligt eller följa mina drömmar... Herregud! Vad ska jag göra! Just idag vill jag bara åka hem. Men det är inte så konstigt. Jag har lovat mig själv och familjen där hemma att jag inte tänker ta några beslut idag. För isf sätter jag mig på första bästa plan hem. Dem där hemma tycker att jag ska stanna kvar och ta vara på chansen jag fått. Jag är med på vad de känner och menar men vet inte om jag kan förlåta mig själv om jag missar begravningen. De säger att morfar hade velat att jag skulle stanna kvar här. Och det vet jag! Innerst inne! Det måste bara kännas rätt för mig också. Jag kan inte gå här nere och må dåligt heller. 

Många tuffa prövningar den här hösten... Alldeles för många! 

Jag pratade med mormor imorse och hon sa till mig att ta dagen för mig själv, gå ner på stranden och ta en promenad, sparka lite i sanden och sen att sätta mig ner och kolla ut över havet och tänka att morfar seglar där ute. Det är precis vad jag har gjort idag! Sitter nere på stranden helt ensam och tittar ut över havet och studerar vågorna som slår upp mot stranden. Känner mig alldeles tom inuti. 

Älskade farfar och älskade morfar. Två helt underbara personer som betytt så himla mkt för mig genom åren. Två klippor! Två fantastiska personer som jag kommer sakna så in i bomben! De har ju alltid funnits där. Och nu gör dem inte det längre! Overkligt!