arnason

... eller?

 

Ja, det är ju en bra fråga. Jag har varit hemma strax över en vecka och funderar redan på var mina nästa äventyr ska bära av någon stans. Det kliar redan i kroppen efter nya äventyr. Det är ju inte klokt egentligen! Hade varit skönt att kunna nöja sig med att vara hemma på Bjäre också. För ett tag iaf! Jag hade verkligen sett fram emot att komma hem. Men sen nu vet jag inte. Det är så mkt...  och på samma gång är det INGENTING som händer. Inget jobb att gå till. Tråkigt väder (förutom de få gånger som solen tittar fram). Allt bara känns så tråkigt. Folk är så tråkiga. Svenskar är så tråkiga. Reflekterade över det igår när jag gick på stan. Inte en människa som möter din blick. Går du förbi någon är det ingen som hälsar. Om man jämför med Guadeloupe där alla hälsar på alla. Alla ler mot alla. Det strömmar musik ur högtalare överallt. Det är färgglatt - både på husfasader, kläder och ute i miljöer. Ja... man vänjer sig snabbt! Det är bara så trist att allt känns så tråkigt... jag förstår att alla inte bara kan släppa sitt för att man kommer hem. MEEEEEN det är så tråkigt när alla är tråkiga. Orkar inte ses... har inte tid... det behöver inte vara en galamiddag så fort man ska ses, man behöver inte göra det till ett projekt. Jag är lika nöjd med en kopp te och lite skitsnack som med sushi och vin kväll. Jag förstår inte grejen. Det tar kål på mig att man ska behöva planera in och bestämma flera veckor i förväg. Var tog all spontanitet vägen? Var är alla spontana människor? Gaaaaah. Det gör mig så frustrerad.

 

Det känns verkligen som jag varit hemma mer än en vecka... och egentligen har jag inte gjort någonting! Veckan har bestått av att sova, sova och sova, försöka komma in i rätt dygnsrytm, första tre passen på jobbet, försöka träffa så många av kompisarna som möjligt, häng på akuten, tvätta, umgås med familjen, lite fest och försöka sova lite till. Men allt sovandes är för jävels... det hjälper inte. Och det spelar ingen roll hur trött jag än är, jag kan inte somna. När jag väl somnar sen framåt småtimmarna kan jag sova huuur länge som helst. Och det spelar ingen roll om jag sover 4-12 h, jag är ändå döstrött och vill inte lämna sängen överhuvudtaget. Jag orkar inte ens ta tag i min framtid. Hade ju börjat planera för en sommar hemma på Bjäre. Men nu vet jag inte. Har inte fått tillräckligt med timmar på jobb för att kunna klara mig på det under sommaren. Och ja... jag vill iväg igen egentligen! Så jävla surt att det alltid ska handla om dessa jävla pengar...

 

Vad negativt det här inlägget kändes. Det finns så klart massor med roliga och positiva saker med att vara hemma också, men det är när allt det där tråkiga och vardagen och rutinerna kommer smygandes som jag håller på att gå under. Jag tror att det är lite också för att det känns som att jag tar "ett steg tillbaka" istället för att fortsätta utvecklas och ta mig framåt. Får lite tillbaka den här hemska "tonårskänslan" av att vara otillräcklig och hopplös igen. Och det är fruktansvärt! Men en vän skrev tidigare till mig idag: Tänk inte på det som ett steg tillbaka, tänk på det som ett steg i den riktningen du vill. Måste ju börja "stega" någonstans!" Och det är sant. Men vissa dagar är det lite svårare att tänka så.